Vilken vecka!!
För drygt tre veckor sen slutade jag och Lottie på jobbet som vi haft sen 1 oktober. Av olika anledningar.
Att säga upp sig från ett jobb man inte trivs med innan man knappt hunnit vänja sig vid det, när det är ens första "riktiga" jobb (läs: lät som drömjobb från början), när man har köpt en lägenhet med lånade pengar (mycket pengar) och dyr hyra, när man har studielån så det räcker för ett helt fotbollslag och när man är förvirrad, osäker på vad man vill, känner sig lite lurad, har ett självförtroende som tryckts ner, minskad motivation, ingen backup plan och inga sparade pengar kan ju inte vara annat än... helt rätt!
För trivs man inte så trivs man inte. Punkt. Och har man inte en miljon på banken så är det bara att ta tjuren vid hornen och vara lite kreativ, det finns ju massa oupptäckta saker att tjäna stålar på och sen finns det också en hel drös med redan påhittade saker att göra för pengar. Med ett CV och trevligt bemötande kommer man långt och med en grym kollega, ett brinnande engagemang och noll prestige kommer man precis hur långt som helst.
Då ska man INTE behöva ägna sin dyrbara tid med det som får en att göra saker utanför jobbet för att "väga upp" det som inte känns bra på jobbet.Varningstecken! Ett jobb är inte bara ett jobb, ett jobb är nåt du lägger större delen av ditt liv på. Kan ju vara trevligt att trivas med det då tycker jag.
Så när man inte studsar upp ur sängen de flesta mornar ska man göra nåt åt saken och i vårt fall fanns det inget "vänta och se om det kanske blir bättre" eller "klaga inte, stå ut och ändra inställning".
Jag är helt övertygad om att jag gjort rätt, men ni ska ju veta att jag inte var kaxig för några veckor sen. Jag har sovit dåligt, mått dåligt, haft ont i magen, tänkt och tänkt och till slut önskat att någon kom och sa att jag kan få ett städjobb eller kassajobb där man inte behöver tänka så himla mycket (absolut inget fel i det) utan bara göra det någon säger åt en. Blääääääää, den känslan är inte rolig.
Men så kände jag endast i några få timmar av förvirring.
Anledningen till att jag vågade ta tag i situationen stavas: MAGKÄNSLA
Den ska man inte vifta bort eller nonchalera har jag lärt mig. Den ska man istället försöka följa, för att sen även försöka ta hjärnan med sig för bästa resultat. Jag förstår det inte själv och jag vet inte hur det gick till, men på en gång när vi hade bestämt oss och gjort slag i saken så började det hända lite oväntade saker, alla i positiv bemärkelse. Kanske känner min omgivning på sig hur läget är trots att jag inte säger nåt? Hm. Kan vara så, samt att när jag väl hade tagit beslutet så kände jag att jag kunde stå för det och berätta om min situation för andra och inte vara så prestigefylld och gå runt med tron om att jag minsann löser min situation själv på bästa sätt. Jag har faktiskt varit lite sån tidigare trots att jag inte insett det. Men stor flicka kan själv. Stor flicka gråter inte, osv.
Men jag löser ju inte alla saker på egen hand och absolut inte på bästa sätt på egen hand. Jag behöver andra och jag har fått otroligt respons från många håll och kanter senaste veckorna. TACK alla som peppat, inspirerat, uppmuntrat, erbjudit er att hjälpa till och inte minst lyssnat och trott på mina ambitioner. Ni vet inte alla vilka ni är, jag har smygsurfat runt och sugit åt mig en massa härlig energi, men TACK för att kanske just DU gav mig en extra kick precis när jag behövde det.
Tänk på det, du vet aldrig nånsin när du kan vara en helt avgörande eller väldigt stor, bidragande orsak till att en enda person vågar eller väljer att ta ett litet steg som sen kommer att betyda massor.
Välj att SE personerna runt omkring dig, välj att lyssna på deras historia om de vill berätta den och välj att säga de där uppmuntrande orden eller komplimangerna som du har på tungan.
Det skapar ringar på vattnet, jag lovar.
I tisdags började vi vårt nya jobb
HÄR och det känns otroligt motiverande, spännande och roligt!
Vi gav järnet att hitta nya uppdrag, satte en deadline och ramlade över mållinjen långt tidigare än vad vi vågat hoppats på. Än har vi inte uträttat några stordåd per definition, men vet ni vad? För mig är framgång något jag känner på insidan, en stark personlig känsla och den känslan har jag fått uppleva fler gånger de senaste veckorna än jag gjort senaste halvåret. Det räcker så. Magkänsla, som sagt.
Vilken framgång!
