Hänger du med i svängarna?

Ibland känner jag att jag inte ens hänger med själv, i mitt eget liv. Jag har för tillfället världens busenklaste, slappaste och skönaste schema vilket betyder NADA måsten egentligen. Fast tanken är att jag ska njuta av de sista veckorna här på ett bra sätt (inte plugga ihjäl mig) så jag inte ska gå i tusen bitar när jag kommer hem (tro mig, så illa är det emellanåt...) samt att jag ska finna något att pyssla med (läs: tjäna pengar på) i Svedala i vår innan jag landar där. Så jag försöker att inte ligga helt på den lata sidan och bara lapa sol eller se film hela dagarna. Jag har även börjat leta flygbiljetter och ska meddela er så fort jag bokat enkelbiljetten (deprimerande!) till Stockholm. Pratade med min älskade Naja idag och då kändes det lite lättare, hon fick mig på bra humör och kom genast med den lysande idéen att dra till Alperna i mars. Ingen annan än Chris är snabbare att hoppa på sånna idéer....tills jag insåg att det inte går att lifta till Alperna, inte heller går det att sno ett liftkort när man väl är framme. Damn it. Så har jag tur blir det en tur till släktingarnas fjällstuga och just nu låter det minst lika lockande som Alperna, får jag stå på en bräda 2008 blir jag lycklig och har jag råd med annat än nudlar i vår blir jag också lycklig! Förra veckan var jag på Tahiti, nu är jag i Los Angeles där allt känns som hemma, och nu ska jag börja planera för SVERIGE. Jag har svårt att förstå att jag inte ska vara här mer. Visst, klart jag kommer åka tillbaka och hälsa på, plugga lite till eller kanske jobba...MEN jag ska inte stanna nu. Overkligt och jag vet inte hur det känns eller hur det får mig att känna mig, förutom att jag tycker det är riktigt tråkigt emellanåt. Inte för att jag inte trivs i Sverige, det har jag alltid gjort mer eller mindre, men för att USA alltid varit tanken bakom allt. Och även om jag kanske inte ser mig själv bo här i så många år fram över så skulle några fler år sitta så fint. Då skulle jag få dricka mig less på Starbuck's, promenera mig less på stranden, titta mig less på palmerna och köa mig less i trafiken! =) Usch, jag har egentligen världens bästa liv och jag har det så bra så bra så bra och snart kommer två av mina bästa kompisar hit och jag får vara med dem i en månad på det stället jag älskar mest av allt. Och hemma i Sverige har jag Eddie, massa vänner och min familj. Hur kan jag ens tänka tanken att nåt skulle vara jobbigt? Jag ska göra den här sista tiden här till den bästa och när jag kommer till Sverige ska jag slå mig själv sönder och samman om jag inte behåller all energi, allt självförtroende, all vilja, motivation, kämparglöd och lycka som jag har samlat på mig här borta! Det som jag tror att jag är irriterad och ledsen över är att folk där hemma inte kommer fatta hur jag menar när jag säger att jag saknar USA och mitt liv här. Har man inte haft en längtan bort nånstans själv kan man kanske inte förstå hur det känns. Därför är det tur att mina älskade roomisar är kvar här för de fattar precis. Det positiva är att när jag en dag får barn själv kommer de inte behöva fundera som jag - jag skickar ju hit dom innan de ens hunnit säga USA själva =) I övrigt trivs jag, Frida, Gino och Kalle SUPERBRA i nya lägenheten, den är så fin och stor. Vi ska snart se film här i vardagsrummet och imorrn bitti ska jag upp och ta en solig promenad med Malin igen. Vi har kört powerwalk-week och det har verkligen gett resultat..jag är SÅ pigg! Happy weekend, people!