Så borde vi kanske tänka oftare med det mesta i livet. Vem har delat in alla dessa zoner? De gör ju att människor inte utnyttjar sin fulla potential eller ens bryr sig om att ta reda på den.
Jag hörde häromdagen en intressant beskrivning av HELVETET:
"När du ligger för döden och personen som du blev möter personen som du hade kunnat bli..."
Det fick mig att fundera på om jag är den jag vill vara och ser mig själv vara, helt ärligt. Och någon nämnde det här med att om jag var i en annan persons kropp och träffade mig själv som jag är idag, vad skulle jag säga om mig själv då?
Jag tycker om att bli äldre av den orsaken, även om jag aldrig riktigt haft någon identitetskris. Men istället kanske jag letat efter platser, vänner, intressen och jobb där jag verkligen kan vara mig själv. Det kan vara minst lika svårt som att söka sin identitet. Och lika viktigt.
Tänk på när du senast tänkte "här kan jag verkligen vara mig själv" och fundera på hur du tar dig dit oftare. Jag tror det är värt det och jag försöker jobba för att dessa ställen ska fylla större delen av min tid. Varje dag :)

Tänker på Johanna som nyss varit ute och rest och upplevt saker själv trots att hon inte trodde hon skulle våga det. Tänker på en annan vän som sa upp sig och vågade lämna det trygga. Tänker på alla gånger jag tränat och orkat något jag sa innan att jag inte skulle orka.
Tänker på alla gånger jag vågat saker och det slår mig att jag aldrig någonsin ångrat att jag testat dom.
Men många saker är obehagliga, obekväma och osäkra och alla har vi den känslan ganska ofta som gör att vi undviker att "ta tag i just det där". För det går ju lika bra att skjuta på det, trycka undan känslan eller bara byta ut den mot något annat. Något bekvämt.
Att ta beslut är obekvämt, man vill ju inte ta fel beslut. Men man vill inte att andra ska bestämma åt en.

Relationer är svårt och där finns bra många comfort zones. Ibland tvingas man lämna dom och kasta sig ut, men ibland har man ett val. De där valen hatar jag för det är då man måste koppla ihop hjärta och hjärna och försöka vägleda sig själv. Kan inte hjärnan rita upp en karta som hjärtat kan följa? Jag tycker man ska följa sitt hjärta men ta hjärnan med sig så gott det går. Magkänslan, denna obeskrivliga beslutsfattare som man gör bäst i att lyssna på i 9 fall av 10. Den borde kallas magspöket som omväxling :) Och jag tycker nog att kombinationen magkänsla, goda vänner och vilja är den bästa!
Ibland behöver jag bara ringa Gino och få ventilera lite, ibland behöver jag få fram vad jag vill med saker och ibland kan jag helt enkelt bara gå på magkänslan för att det inte finns någon logik överhuvudtaget.

Viljan är så mycket starkare än allt annat som får oss att göra saker. 

Har du viljan har du allt = du klarar allt du vill!

Det är en gåva att dedikera sig åt sin uppgift (heter det dedikera på svenska?) :)

Ja, lite tankar som jag ville få ner...

Tre dagar har gått fort, mycket på jobbet och det är kul! Mycket träning och det ger energi! Ser fram emot den här helgen då det blir två kvällar med roligt party. Och när helgen är slut får jag förhoppningsvis träffa Frida en sväng :) DET är kul!