Just nu

Det mesta i livet som man är med om sker av en anledning enligt mig. Men vissa saker ska bara hända av flera anledningar.

I slutet av september eller början av oktober, minns inte riktigt, började jag träna med ett gäng sköningar på fredagar. Jag har länge kört spinning och step innan jobbet så att kliva upp tidigt för att träna var inte nytt. Men att träna på det här sättet som vi nu började med var helt nytt för mig. 

Ett knippe härlig energi, styrka och psyke vid namn Anton har styrt upp dessa pass och i början fick han med sig sina polare som alla skulle cykla runt den stora sjön på snabb tid. 

Och sen fick jag, Lottie och några mer "vanliga" haka på varje fredag!

Vi har nu blivit en sammansvetsad grupp som kört många roliga och galna träningspass ihop. Jag ör ju en riktig träna-med-kompisar-junkie så det blev ett beroende!
Alla bidrar med sitt engagemang, massa pepp och nu-jävlar-kör-vi. Mjölksyra, pulstoppar, träningsvärk och vilja har fått en ny innebörd. En mycket, mycket bättre innebörd. 

Detta har förändrat mitt liv totalt inser jag nu. 

Jag har bland annat förstått ännu mer än tidigare att jag trivs allra bäst med människor som gillar att träna, när man har det gemensamt och kan inspirera varandra.
Jag har också förstått att jag kan pressa mig själv fysiskt så mycket mycket hårdare än jag någonsin tidigare gjort. Och att jag kanske vill det. Jag har fått ett kvitto på att vill man så kan man. Jag har vågat sätta upp mål och jag har uppskattat att få vara frisk ännu mer än innan!

Och jag har blivit kär.

Det kanske hade hänt ändå (förmodligen;)) men jag tror det var meningen att vi skulle träffas svettiga, skrikandes, flåsandes och njutandes på gymmet. Det finns liksom inte så mycket att dölja då, man är redan avslöjad på flera sätt. Jag fick ju se direkt vilken krigare Emil är, att han aldrig ger upp, att han gör vad som krävs för att orka hela vägen och att han drar mig upp och pushar mig när det är tungt. Ungefär allt det där jag verkligen uppskattar behövde jag inte ens börja leta efter hos honom.

Och för honom fick jag aldrig någon chans att vara någon annan än den jag är, han kunde se redan från början var och när jag är som starkast och var jag måste ge lite extra. Det går inte att dölja när man står inför fysiska utmaningar. Fuska går inte. Passionen går inte heller att ta miste på. Alla leenden jag fått när jag legat utslagen i salen efter sista övningarna. Alla high fives vi gett varann. Alla nävar. All svett som visar att vi inte gett upp, all smärta i musklerna och allt stenhårt pannben som växt ut när vi tagit en tyngre vikt uppför trappan istället för att spy. Alla endorfiner som rusat i vårt blod!
Kom igen, det måste ju bevisa och betyda en hel del.

Kanske har det varit meningen att mitt fysiska jag ska representera även mitt psykiska jag denna gång, om man nu kan beskriva det så. Jag har lärt känna en person genom att varje gång vi setts fått utmana och pressa mig själv till gränsen och förbi. Kroppen har fått tala och min käft var för en gångs skull tyst emellanåt. Det har inte handlat om något annat egentligen, inga onyktra nätter, inga spel och inga långa telefonsamtal (förutom ett) ;) 

Det här kan vara första gången som jag verkligen känner att en annan person "gets me" och där har vi det klassiska "kan-inte-sätta-fingret-på-varför"-känslan. Han förstår att jag tänker maxa livet ut och ställa höga krav på mig själv, slita som ett djur när det är tufft och luta mig tillbaka, stanna upp och njuta när det är sweet. Han har fattat grejen med att när du blir ihop med någon ska du se till att ni har så sjukt kul ihop, ni ska inspirera varandra till att bli bättre personer, vara ett grymt team, kramas mycket och vara stolta över varandra varje dag. Han fattar så mycket med mig som ingen annan fattat tidigare. 

Jag är övertygad om att träning gör oss alla till bättre människor, det gör mig väldigt mycket bättre och jag blir nog mer loveable. På riktigt. Jag tror att man vinner så otroligt mycket mer självkänsla och självförtroende genom att klara fysiska utmaningar, pressa sig själv till gränser man inte vet var de är och jag tror man kan hitta det berömda "jaget" genom träning. Som en genväg som faktiskt funkar. Och då menar jag inte att dessa gränser och vinster finns vid målgången på marathon. Det är enklare än så. Du blir en skönare person. 

Just nu mår jag otroligt bra och jag vill dela med mig av det. Det handlar inte bara om att jag är kär eller att jag sysslat med rolig träning ett tag, men jag hade inte varit kär om inte det senaste halvåret sett ut som det gjort. Därför länkar jag ihop mycket som hänt, mycket jag ägnat mig åt, personer jag träffat och lägger ihop ett litet pussel.

Jag vet att jag då och då behöver reflektera, stanna upp, inse och uppskatta det jag har och faktiskt erkänna för mig själv att jag släppt in en person där jag haft varningsflaggor tydligt uppsatta och där ingen annan varit på länge. Och att jag klarat av det vilket faktiskt gör mig lite stolt över mig själv. Tänk om jag träffat rätt liksom? Och tänk om jag då hade stängt dörren och satt upp fler flaggor istället. Det kom många tankar igår när jag satt och tänkte för mig själv.

Därför vill jag påminna mig själv om att jag älskar dig, fina fina Emil, för att du är den du är, för den du varit för mig senaste månaderna och för att du är så positiv och härlig!

Och för att jag tror på oss!