Tisdagstankar

Tisdag kvall och jag sitter i var lobby. Utanfor mitt rum pagar en matlagningskurs och jag tror att de lagar sushi. Mums! Hade garna varit med men har lite annat att gora. Var pa ett Step pass nyss och det var inte sa kul, passen pa L.A. Fitness ar ganska vardelosa. Uscha, jag saknar grymma dansinstruktorer, var ar ni? Ar det inte i L.A. som alla proffsiga instruktorer ska halla till? Hmm...tydligen inte pa den har sidan av stan och eftersom lilla Chris inte har nagon bil far jag noja mig med det som erbjuds. Suck. Jossan, du kan val komma hit och kora klass nan dag i veckan? =)

Skolan rullar igang med en himla fart, jag ar lite nervos eftersom jag kommer ha 5 klasser som alla ar ratt tuffa. Men jag ska kampa och tror att det kommer ga. Grejen ar ju att jag vill testa pa sa mycket som mojligt och da maste jag pressa in sa mycket jag kan i mitt schema. Jag tycker verkligen att min Marketing-klass verkar kul. Lararen ar sa himla uppdaterad, hon pratar mycket om foretag som man kanner igen sasom Apple och Starbucks. Hon vet mycket om PR och reklam vilket ar omraden jag ar nyfiken pa. Kul att fa chansen att ga den kursen tycker jag! Sen vet jag ju inte om/hur/nar/var jag kommer fa anvandning av det jag laser har borta, sa langt har jag inte planerat som ni vet. MEN, for min del handlar det sa mycket om att fa uppleva det har som jag sa lange har dromt om. Jag alskar att vakna upp i USA och fa ga till skolan har. Jag alskar att hora engelska istallet for svenska i skolan, och jag ar verkligen nyfiken pa vart det tar mig. Jag kollar pa olika skolor har i Kalifornien som jag kan gora min transfer till om drygt ett ar, om jag vill stanna, och jag blundar och hoppas att de ska ha tagit bort den dyra avgiften. Men icke sa nicke, det ar svindyrt. Ar jag beredd att betala den stora summan, det ar min fraga. Den fragan har jag brattats med i fem ar nu.

I nasta liv ska jag se till att bli grym pa EN specifik sport och sen se till att fa ett fett stipendium i det har landet, for det gar!!!!!!

I min Communications klass gar det en kvinna pa dryga 50 ar. Hon kan knappt prata engelska och hon ar fruktansvart storig for att hon avbryter lararen och fragar dumma fragor. Jag och Frida vill bara fa ut henne ur klassrummet.......och den har kvinnan har uppehallstillstand i detta land!!!!!!!

Samma sak nar jag foljde med Gino for att byta olja i hans bil. Da gick vi over gatan till narmaste "car wash" for att kolla vad det kostar att tvatta bilen.

-Excuse me, how much is it for a full wash?

-Ehhhhhh....what?....ehhhhhh.....what?.....ehhhhhh......I don't know.....ehhhhhhh

Vi fragade 4 stycken av dessa icke engelsk-talande sydamerikaner men alla sag de ut som UFOn nar vi fragade vad en tvatt kostar hos dem. Jag fattar inte!!!!!!!!

Dom har visum hela bunten. Jag da?? Jag da?? Jag som sa garna bara vill vara har, folja alla regler som gar att folja, njuta av solen, jobba och tjana pengar....nej mig vill man inte ge ett visum till bara sadar...

Da ar det tur att man har en losning pa problemet!

I helgen nar vi akte till Santa Monica med Jack fragade han mig, Frida och Katta om nan av oss kunde tanka sig att gifta sig med hans kompis. Kompisen ska sticka och kriga i Irak och som soldat tjanar man mycket mer om man ar gift. Sa killen vill alltsa ha en fru hemma i USA for att dra in mer pengar under det 1,5 ar han ar i Irak. Under tiden far frun (dvs jag) sitt green card och alla papper fixade (gar tydligen pa nolltid nar mannen ar soldat). Nar han sen kommer hem fran Irak kan man bara enkelt annulera brollopet sa att det aldrig ens agt rum.

Jag skulle for besvaret alltsa fa mitt green card och nagra hundra dollar i manaden.

Sa, vad sager ni, ska jag gora detta och sedan slippa bry mig om dyra skolavgifter och arbetsvisum?

Eddie, vad tycker du? ;-)