Vit eller svart eller strunt samma?

Jobbet igår gick bra, vi kom hem rätt tidigt och jag slocknade direkt av trötthet. Sov till halv tio imorse och gissa om det var skönt! Sen satte vi oss alla i soffan och kollade på en film..."Losing Isayah" med Halle Berry som handlar om en knark-mamma som lämnar sin unge i soporna och kommer på fyra år senare att hon ska ta tillbaka honom från hans adoptivföräldrar. Hela grejen filmen gick mer eller mindre ut på att bestämma om ungen ska bo med sin svarta biologiska mamma eller sina vita adoptivföräldrar. En advokat hävdar att han aldrig kommer lära känna sina rötter om han stannar med dom vita och att "interracial adoption" bara ska tillåtas i nödfall och då ska barnet flyttas till en svart familj så snart som möjligt ändå. ?????????????? Det är rätt intressant hur mycket prat det är om hudfärg i det här landet. Saker som jag själv aldrig, eller sällan, tänkt på i Sverige men som här är så självklart för vissa. Jag är inte bara kvinna, jag är en VIT kvinna. Och Frida är inte bara tillsammans med en amerikansk man, hon är faktiskt med en SVART man. Många höjer på ögonbrynen här och reagerar på det, inte alltid som om det är något fel med det, men ändå att dom påpekar det är lite ovant. Eller det är klart man kan påpeka det, men det är ju ingen grej för oss. Inte för mig iallafall, men här är det så mycket större med tanke på hur historien ser ut för de svarta i USA. Ja, i allafall så var filmen rätt dålig för det blev så tydligt att när ungen gavs tillbaka till sin adoptivmor så gick han i en skola med bara svarta, åt på restaurang med bara svarta och umgicks med mammans svarta vänner. Det blev lite övertydligt att "nu minsann ska han få se sina rötter för det är inget hans vita familj kan visa honom". Knäppt. Jag undrar var kärlek kommer in i bilden?? Jag har varit och gymmat lite nu och ska sätta mig och plugga. Har 4 finals kvar i skolan sen är det över. Wish me luck!