Dagarna som försvinner

Jag hinner inte med mig nu känner jag. Och nej, det är inte så att jag gör saker hela tiden. Jag jobbar och sen går jag hem och försöker ta tag i saker jag ska göra och jag är effektiv. Kliver upp tidigt och fixar och grejar men jag tycker timmarna bara flyger fram och det är inte kul. Jag hinner mycket men jag hinner inte tänka på allt jag vill tänka. Jag behöver skriva upp, fundera, jämföra, analysera, fundera lite till och sen ta beslut. Min hjärna snurrar. Dålig timing på allt just nu. Kan inte mitt liv bara få stanna upp och låta mig vara för en stund? Jag har så många jag vill bry mig om, vill vara den som sträcker ut en hand och alltid finns nära. Jag vill så mycket och är för tillfäller verkligen inte stressad eller orolig. Men jag vill tänka på det jag helst av allt vill tänka på. Men istället tänker jag på annat, sånt som flyger förbi hela tiden i mitt huvud och sånt som sker för stunden. Jag har semester att ta ut men jag får inte för den här jäkla finanskrisen. Min hjärna skriker STOPP och jag behöver stanna upp. Hur gör man det då? Jag vill inte att det ska vara oktober, kan det inte bli september igen? Jag hinner inte med mig! Hade jag haft ett badkar hade jag lagt mig där nu och tänkt. Men istället har jag en säng och i den så somnar jag på två röda för jag är slut i huvudet. Imorgon är en ny dag och nu är det inte många kvar tills jag måste skriva under. Man kan aldrig veta vad som händer i förväg. Det har jag lärt mig så många gånger detta år. I mitt nästa liv ska jag vara mindre n a i v även om jag aldrig beskrivits som naiv. Stark. Jag kallas stark. Nu jävlar måste jag visa mig själv att jag är stark! Varför är det så mycket lättare och roligare att pusha andra än sig själv? Jag är trött på mig själv. Kan man byta en stund?