Hej hej hallå, dagboken!

De lyckligaste människorna

är inte de som har det som bäst,

utan de som på bästa sätt

använder det som de har.

Efter att ha sett SATC-filmen igår kväll med underbara Jennifer Hudson kom jag att tänka på att det var hennes familj som blev mördade i Chicago i helgen. Så fruktansvärt vidrigt och även om alla mord är lika hemska så berörde det här mig lite extra.

Jag längtar verkligen tills min lediga vecka är här, då ska jag hem till familjen och bara ta det lugnt. Om jag nu vet hur man gör och vad det nu betyder? Längtar efter mamma och hundpromenader på norra berget. Sen har storebror lovat mig ett skönt bad i deras nya bubbelpool, ja tack!

Jag känner mig för övrigt så trött, det liksom kommer och går, och det händer jobbiga saker hela tiden som gör att jag funderar och funderar och funderar. Nu vill jag inte bara klaga och älta, men det här året är faktiskt inget superår direkt. Jag räcker inte till och inte för att jag måste räcka till jämt men jag vill ju. Det är känslostormar inom mig hela tiden men jag känner för det mesta att jag kan hantera det. Jag säger som Gynning; hellre känna en massa, både upp och ner, än att inte känna något alls.

Sedan blir jag så otroligt ledsen och irriterad på människor som är fega. Som väljer den lätta vägen ut bara för att de inte vågar stå för vad de tycker eller känner. Hur kan man behandla en annan person illa bara för att man själv inte vågar ta konflikten? Jävla egoister!

Hur svårt ska det vara att säga ordet FÖRLÅT?

Hur kan man gå och lägga sig på kvällen och veta att man sårat en annan person och veta att man kunde ha gjort något åt det? Hur kan man fortsätta att såra någon istället för att göra något som gör det bättre? Det går ALLTID att rätta till sina misstag mer eller mindre, det är aldrig för sent. Det är svårt att förlåta men det går och det är så skönt när det är gjort. Men när en person fortsätter att göra dig besviken gång på gång så blir man ju så besviken. Det är lätt att säga att man ska be en sån person dra åt helvete, men ibland är det en person man inte KAN be dra åt helevte. För man VILL få det att fungera, man vill ändra på läget och göra allt bra men man får inget gensvar. Att jobba i motvind är verkligen ansträngande. Blod är INTE tjockare än vatten. Jag strävar efter att alltid behandla mina nära och kära på samma sätt som jag själv vill bli behandlad. Visst, många gånger detta år har det lett till enorm besvikelse. Men i slutändan VET jag att det är värt det. Jag vill inte somna på kvällarna med vetskapen om att jag sårat någon eller gjort något som jag ångrar och inte försökt rätta till. Jag vill inte vara en person som inte kan stå för det jag gör eller som flyr från det som är jobbigt. Jag vill kunna prata om allt här i livet och reda ut sånt som gått snett. Jag vill vara en person som finns där för alla som behöver mig och jag vill göra saker för de jag älskar för att göra dom glada och lyckliga. Jag uppskattar ju allt de gör för mig.

Jobbiga, tråkiga och sorgliga saker kommer vara en del av hela livet, det är bara att acceptera läget och bestämma sig för hur man ska hantera dom och leva med dom. Men jag kan inte förstå hur man kan gå runt en längre tid och bara acceptera att "ja, jag gjorde fel och det finns inte så mycklet att göra åt det" när man SJÄLV är orsaken till det som skett och man faktiskt KAN göra något. Hur kan man INTE vilja göra saker bättre om man gjort nåt som är fel? Var är empatin? Var är ärligheten?

Ingen människa är någonsin perfekt. Vi är alla mänskliga och tur är nog det.

Igår i filmen förlåter Miranda sin man Steve för att han varit otrogen en gång. Jag och Lotta pratade om hur man själv skulle reagera i en sån situation och det är svårt att säga. Man vet aldrig hur man reagerar innan man är i situationen själv. Alla kan göra misstag och när ska man och när ska man inte förlåta? Jag tror man ska göra som Carrie säger och bortse från all logik och bara följa sitt hjärta. Då vet man vad som är rätt eller fel för det känns. För man kan ju väga fördelar mot nackdelar hela livet och ändå inte veta vad som logiskt sätt är rätt. jag har ju gjort det i alla år som jag funderat på vad jag vill bli. Och i slutändan så gör jag saker hela tiden för att jag faktiskt vill, inte för att det är rätt. Jag har massor av saker som legat på hög sen i somras men ändå väljer jag att inte ta tag i det på kvällarna utan jag gör sånt som är roligt istället, som får mig att må bra. Många gånger lyssnar vi på folk runt omkring: "Sådär kan du ju inte göra/säga/tycka!" Men vem ska tycka åt oss? Jag vet att mina vänner som står mig närmast och min familj alltid kommer att finnas där för mig bara jag är jag och oavsett vilka val jag gör i livet. För inte kommer någon annan komma med en låda av lycka till mig och se till att jag förblir lycklig livet ut. Det får jag sköta själv och bara JAG vet hur min lycka ska skapas. Jag har det inom mig och även om jag många gånger velar hit eller dit med detaljer (hela tiden för att vara mer korrekt) så vet jag innerst inne vad jag vill ha. jag har förlåtit många och kommer fortsätta förlåta för det är värt det. Jag kommer säkert att bli förlåten också många gånger för saker jag gör i framtiden. Det är inte värt att gå runt och vara arg eller irriterad om man istället kan förlåta och glömma. Det är inte alltid kul att förlåta, man har ju inga garantier. Men det kan vara till ens fördel.

Jag VET när jag mår som bäst och när jag är lycklig. Och jag nöjer mig inte förrän jag har just det för varför skulle jag?

Nu ska jag bara förvalta det jag har inom mig och försöka sätta det i handling och skapa något som ska komma att kallas min framtid. Min lyckliga framtid!

Det vore så underbart skönt om det inte kunde hända fler tråkiga, sorgliga saker fram till jul... och då pratar jag inte om små struntsaker som inte spelar någon roll. Inga fler sorgligheter, tack! Jag försöker att skaka av mig mycket men det går inte alltid och alla saker gäller ju inte mig. Sedan jag kom hem från USA har jag verkligen inte varit mig själv och det har tagit tid att acceptera läget. Jag saknar mitt liv i USA så otroligt mycket, det var min dröm att vara där och ibland kan jag få PANIK av tanken på att jag drog hem. Speciellt nu när halva min vänskapskrets är där.

Vad tänkte jag med? Det är ju DÄR jag helst av allt vill vara och så kommer det nog alltid att vara. Jag känner mig feg och förjävlig emellanåt. Men jag tycker ju samtidigt att det är för dyrt att bo där, så jag valde att åka hem igen och nu måste jag verkligen ta tag i skapandet av ett lika bra liv här. Det finns så mycket som jag tycker om här med, härom kvällen när jag stod hemma hos Martin fick jag en sån härlig känsla i kroppen. Det kändes som att jag blev så glad av att bara få vara där, mitt i renoveringskaoset och allt var så oglammigt som det bara går. Men det betyder så mycket för mig att ha vänner som honom, som är positiva och inte rädda för att säga som det är även om det är något som är dåligt. Han och Andreas är det Gino var för mig i USA =) Jag har alltid haft många vänner runt omkring mig och att ha nära hem till dom gör mig väldigt glad. USA kommer också alltid vara det bästa stället jag vet och snart kanske jag kan åka dit igen...men nej, jag har inte bokat en resa. =)

Min kloka morfar gav mig något viktigt att fundera på igår så det ska jag göra under kvällen idag.

Nu får det här mega-inlägget nog vara slut, behövde få ur mig det här och nu fick det bli på bloggen...