Jag saknar min familj väldigt mycket nu. Ibland känns 30 mil så himla långt borta och ibland känns det verkligen som en evighet sen vi sågs. Önskar att kunde kila över till mamma nu och äta frukost, läsa tidningen och sitta och prata lite. 

Förra veckan somnade morfar in och jag vet att han har det bättre nu. Det hjälper att tänka så. Så himla sorgligt och jag tänker på mormor som nu är själv men som absolut inte är ensam. Längtar efter henne och vet att hon har mycket kvar att leva för, så jag hoppas hon kommer ta vara på det. Har många fina minnen från dagar med morfar, han hade alltid någonting att lära mig, visa mig, fråga om eller förklara. Ordningsam, koll på allt och intresserad av det mesta, det var morfar det. 

Tycker om deras fina hem i Flen.

Mormor när hon fyllde 85 och fick ett nytt snyggt regnställ :)