Jag har fått höra att jag är ganska svart eller vit. Eller bestämd. Eller svår. Eller principfast.
Eller kanske oblyg, rak, ärlig och säker...beroende på hur man ser det :)
Hur kul är det att vara svartvit? vem vill vara det? inte jag! Men jag måste ju lyssna på vad andra säger om mig och fundera vad det betyder och innebär. Så det gör jag ganska mycket. Jag är livrädd för att verka vara en sån som inte kan ändra åsikt eller erkänna att jag har haft fel, så jag hoppas inte jag uppfattas så. Dryg och jävlig alltså.
Hur som helst så har det slagit mig den senaste tiden att jag själv har ganska svårt att sympatisera med människor som inte kan bestämma sig för var de står och vad de tycker och sen stå för det till 100%. Till exempel, killar som säger att de gärna vill träffas och sen aldrig prioriterar det. Har man stött på några såna genom åren eller? :) Varför inte bara spara sig själv lite energi och tid och säg som det är? Vi tjejer dör inte av ett: "tack men nej tack". När det gäller relationer över lag så förstår jag inte varför så många hellre ljuger för att få ett leende för stunden än säger sanningen och får tårar som går över förr eller senare? Det fattar jag verkligen inte.
Just nu finns det en person som är en sån ynkrygg att jag mår illa. Han utnyttjar, bedrar, ljuger, förvirrar, leker med känslor, lovar, bryter löften, slingrar sig och kommer krypandes. Inte till mig men till någon jag älskar. Och här står vi och tittar på och kan inget göra vilket känns för jäkla jobbigt.
Allt är inte svart eller vitt brukar man ju säga. Men gud vad jag önskar att det var det ibland för det är alldeles för många av oss som fastnar i det gråa och kommer undan med att aldrig tvingas ta ställning, välja eller fundera över vad de faktiskt står för och vilka värderingar de har.
TYCKER JAG...
"If you stand up for something you don't fall for anything..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar