Länge leve länge sen
som jag minns det var det lätt
även när jag trillade omkull
Länge leve du min vän
du som alltid följt mig hem
nykter eller alldeles för full
(Veronica Maggio når rakt in)
En sorglig och strulig höst går mot sitt slut, THANK GOD. Jag går och väntar på att det ska bli 2012. Ett nytt år är ett perfekt tillfälle att nollställa sig själv, jag tror jag ser det ungefär så. Jag tänkte jag skulle börja blogga igen, vi får se hur det går och om det ens är någon som hittar hit nu för tiden. Jag gillar att uttrycka mig och dela med mig, har ett konstigt behov av det och jag gillar att kunna sprida energi, nya tankar och inspiration som är lättillgängligt. Alla behöver det och inte minst jag själv just nu!
Men det har inte funnits så mycket roligt att dela med sig av senaste tiden så därför har jag låtit bli.
Så, sparka, slå, skrika.. eller skriva? Eller alltihop kanske är det allra bästa!
Önskar man var låtskrivare, då skulle jag skriva en låt som handlade om en höst som förändrade allt för mig och mina vänner och som slog omkull mig fullständigt.
Men, som så många gånger förr kommer det solsken efter en massa regn om man frågar den vanliga Chris och jag vill uppmana er alla att ta vara på guldkornen. För som min mamma säger så finns det ALLTID guldkorn även om det mest ser ut som grus ibland. Det kan vara små små saker som visar sig växa när man ger dom lite uppmärksamhet och tacksamhet. Våga hitta dom för livet är för kort för att vandra runt på grusplanen.
Inget ont som inte för något gott med sig heter det ju så fint. Fast ibland undrar man ju...
Jag har ifrågasatt mig själv väldigt mycket senaste tiden och förhoppningsvis kommer jag ut på andra sidan som en bättre människa. Eller jag VET att jag kommer göra det för jag tänker vinna mot tårar, smärta och sorgen i hjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar