Solnedgång #489372948

Jag undrar hur många solnedgångar jag sett i mitt liv?
Jag önskar att jag hade räknat dem alla.

Idag låg jag i fåtöljen halvt ute på balkongen, halvt inne i vardagsrummet, medan solen gled ner över marinan och försvann i havet där ute. Fint. Jag älskar vår utsikt. Trots att det går en väg nedanför balkongen där bilarna kör som galningar (ännu en olycka idag) så har vi sån fin utsikt. Hur ska jag nånsin kunna bo nånstans där det inte finns hav? Där det inte går att SE havet? Där man inte kan cykla eller gå till havet? Jag tror inte det går så jag räknar med att bo vid havet.

Har funderat en del på det här med att bo senaste dagarna. Nu vet jag att jag bor här en månad till, sen blir det Uppsala i ungefär 6 månader. Men sen vet jag inte. Just nu kan det bli Umeå, Falun, Uppsala eller varför inte Sydney. Vi träffade en trevlig kille från Sydney idag på bussen, han var i transit och flyger hem ikväll vilket var väldigt synd eftersom han hade varit perfekt åt Katta. Charmig och allmänt bra. Otur där.
I allafall, jag vet att jag kan trivas var som helst om jag bara gör nåt vettigt. Har man bott på en pytteliten, stormig, grå och öde ö på norska västkusten klarar man nog av att bo i nån av Sveriges mindre städer. Jag ska söka skola i höst och jag vet att bara jag kommer in på något som känns motiverande så kommer andra delar av mitt liv också falla på plats. Men en liten del av mig känner sig så oerhört trött på att flytta runt. Just nu orkar jag inte tänka på att jag ska behöva flytta igen. Själva planerandet och allt det praktiska känns så tidsberövande och jag vill ägna all min vakna tid åt vettiga, givande och meningsfulla aktiviteter. Okej, att flytta kan ju vara vettigt men varje gång slits man upp och måste ha en massa energi åt att börja på ny kula. Den energin har lilla Chris alltid haft. Men just nu känns den långt borta. All min energi går åt till att förstå faktumet att jag ska lämna det här. Att jag ska hem och göra nåt helt annat och att jag ska hem till en ovisshet. Det känns som att jag kommer komma hem och vara helt slut. Jag skulle bara vilja landa i Stockholm, åka hem till My och umgås med henne och sen träffa alla andra kompisar en sväng. Sen vill jag stoppa in en tändsticka i förrådet där mina grejer är och slippa ta tag i det. Att packa upp flyttkartonger kan vara så otroligt deprimerande. Likaså att packa upp resväskan. För det betyder att resan är slut. Och nu känns det alldeles för länge tills nästa resa. (För resor måste jag göra...även om det blir små framöver) :-)

Nu måste jag ta tag i nånting som ska ta formen av min framtid så småningom. Jag VET att det kan bli hur bra som helst, bara jag själv kan hindra att det inte skulle kunna bli det, men vägen dit är lång och var ska jag hitta energin?
Jag har aldrig flytt ifrån någonting, jag tror inte på att fly för om din plan spricker, var ska man dra sig tillbaka och vad ska man luta sig mot då? En grund måste man ha, i allafall jag. Men jag har alltid strävat mot något annat, strävat mot mina drömmar och aldrig varit rädd för att våga. Eller så har jag kanske bara skjutit på det här med att stadga sig på riktigt. För att jag vill och för att jag tror jag får ut mer av mitt om jag gör mer saker.
Men nu vill jag bara ha den där grunden, nånstans på rätt ställe. Här i USA har jag mitt liv just nu, det är här jag lever och i Sverige har jag självklart kvar ett liv på ett sätt men ändå inte. Det kan återskapas på kort tid, men bilden av det livet har suddats ut och för att orka fylla sina dagar med just något vettigt, givande och meningsfullt kräver energi. Jag får min energi från olika saker och solnedgångar är en av dem. =)
Hur som helst så det jag ville komma fram till är att jag kan trivas var som helst men att jag blivit mer kräsen än jag varit förrut. Jag har till och med funderat på om jag skulle kunna trivas i Stockholm bara för att jag har så fina vänner där. Men den tanken känns fortfarande avlägsen då jag inte vill behöva pendla. Nånsin.
Nu blir det första gången jag kommer vara i Sverige och ha det här med USA-drömmen bakom mig. Förrut har det alltid legat framför mig och alltid varit målet med allt så då har allt annat varit delmål eller "stepping zones" som jag bara tagit mig igenom. Mer eller mindre.
Men nu ska här skapas andra drömmar och jag har redan en massa roliga idéer och saker på gång så nånstans innerst inne vet jag att energin kommer när jag väl insett att jag ska lämna L.A. Om det sen är kul eller rätt beslut återstår att se. Men jag säger som Nalle Puh:
"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."