Det börjar kanske ta ut sig

Superwoman i all ära. Men nu börjar hon minsann bli rätt så trött och sliten...

Många veckors hårt slit för att få ihop allt roligt jag vill hinna med och allt mindre roligt jag måste ta itu med. Nu ska jag bara skriva ner lite för att få ur mig det och FYI - det är absolut ingen fara med mig :)

En kalender som aldrig är tom, ett huvud som aldrig vilar, en kropp som aldrig sitter stilla och ett hjärta som vill vara hos alla jag bryr mig om...helst samtidigt!

Och en välmenande Chris som kämpar för att få ihop allt på bästa möjliga sätt. Ribban finns i himlen nånstans och jag vet att jag ger allt jag har för att se de resultat jag vill och leva upp till mina egna förväntningar. Jag vill prestera och leverera, känna att jag lever och utvecklas. Och jag tycker inte om farväl eller när inte alla parter är nöjda och glada.

Idag är en mindre bra dag i mitt liv.

Jag funderar på varför jag är som jag är och gör som jag gör.

Jag engagerar mig till höger och vänster och det kommer direkt från hjärtat. Jag vill så väldigt mycket och att bry sig och visa omtanke är för mig en självklarhet, det kommer naturligt och jag får så mycket tillbaka.

Men till vilket pris?

Jag vet att jag inte ska ta på mig för mycket och jag säger nej till saker mer än förrut. Men när nära vänner ber om hjälp, råd, tjänster och när det inte är aktuellt att prioritera bort saker - då ser jag till att få ihop det. Kraschar det så ska det kraschas rejält. Inget görs på halvfart men är det så smart?

Och till vilket pris?

Jag tar itu med saker på löpande band, som om det vore helt naturligt att det alltid är JAG som ska in och "fixa" saker som inte ens jag orsakat.

Vem förväntar sig det? Ingen.

Så varför gör jag det då? varifrån kommer min vilja och varför kan jag inte bara släppa saker lika snabbt som jag ger mig in i dem?

Är det för att jag är ung, naiv, oerfaren och energisk? Eller måste jag inte ha ett syfte?

Nu låter det som att det handlar om massa superallvarliga saker men som sagt, jag funderar lite bara.

Idag fick jag t.ex för mig att börja gräva i något som pågått i 15 års tid. Jag blev påmind på väg till skolan och det gick inte att ställa sig utanför och bara titta på eller släppa det helt. Jag är redan inne i det och då är det självklart att JAG ska fundera ut en lösning.

Kontrollbehov? Ofantligt

.Jag har höga krav när det gäller mig själv, min framtid och min vardag. Ska jag ursäkta mig för det?

Dessa krav medför nog förväntningar, fast att jag har svårt att erkänna det själv. Jag befinner mig ofta redan i det "önskade resultatet" bara för att jag så gärna vill till dit. Är det fel?

Jag är rädd för orden "att nöja sig" och jag vet att jag inte blir lycklig av att tänka "jag får nöja mig med det jag har, det jag gör, den här situationen etc". Självklart är jag NÖJD med allt gott i livet, det är inte vad jag menar.

Det är BARA jag själv som kommer skapa min egen lycka och min framtid. Ingenting är gratis här i livet och vad som gäller idag kanske inte alls gäller imorgon så det är lika bra att veta vart man vill och fokusera ditåt, ingen kommer ge mig gratisskjuts dit. Och det hjälper inte att klaga. Njut av vägen istället, mycket kan hända innan du når fram.

Detta gäller ju inte bara i arbetslivet, jag har inte riktigt klart för mig vart jag vill där, men viljan att sträva efter något har funnits med mig så länge jag kan minnas. På alla plan.

Jag strävar inte efter något extraordinärt eller som klassas som "det bästa" av allt. Jag strävar efter det som får MIG att må som bäst. Och att må som bäst är inte lika med "att nöja sig" enligt mig.

Igår och idag pratade vi om kommunikation i skolan, bl.a om NLP (Neuro, lingvistisk programmering) som är himla intressant. Det handlar om hur våra hjärnor organiserar våra sinnesintryck, vårt språk och vårt beteende. Inom det talar man om 9st antaganden och ett är

• Alla beteenden har en positiv intention

Jag vill tro att det är så för alla människor. Allas vår verklighet ser annorlunda ut.

Ett annat antagande är

• Du har ansvar för dina tankar och ditt tillstånd och därför även för dina resultat

Väldigt vettigt!
Jag lägger ingenting av det som händer i mitt liv på någon annan. Jag hoppas att jag är mot andra som jag vill att dom ska vara mot mig, ärlig och omtänksam. En vacker dag kanske personen som jag mötte på gatan idag kommer fram till mig och tackar mig, då vill jag inte behöva ångra något jag sagt eller gjort, fastän det tar emot i dagsläget att vara så "förstående" och bita ihop.

Här har vi i allafall en blek och trött tjej som är i behov av fler timmar på dygnet....!!!