tisdag 10 februari 2009

Slam dunk!

Jag var trött i skallen efter skolan så jag insåg att jag inte skulle ta mig iväg och träna själv, My hade träningsförbud =) och jag skulle inte orka plugga hela kvällen... Så jag drog med mig Malin och Patrik från klassen och gick på basket! Det var länge sen sist och Uppsala är ju grymma så självklart vann dom över Gothia. Roligt! Några studenter från T13 gör ett projekt med Uppsala Basket så de hade lite jippo under matchen, mycket bra för det behövs hottas upp lite på svenska basketmatcher. Anders skvallrade om att Sundsvall fått bättre musik under matcherna och det kan ju knappast bli värre än det varit tidigare med Roxette och skittechno! Bra bra! Träffade en gammal Sundsvallsbekant på matchen också, Gabbe! Det var en mycket effektiv dag i skolan = roligt! Massa jobb har vi framför oss och jag gillar ju när det inte är stilla en sekund. (Vila får man göra ändå emellanåt, jag vet!) Ser fram emot helgen då det kommer en massa trevligt besök. Mina favvosar!!! Tiden går fort, tack och lov får jag säga eftersom jag för ett år sen hade det väldigt tungt. Det slår mig ibland att jag fortfarande inte förstår eller vill inse hur annorlunda mitt liv tog form helt plötsligt. Jag kan liksom inte alltid vänja mig vid tanken. En person försvann helt ur mitt liv utan förvarning och det känns inte som att det hänt mig på riktigt. Det känns som att det inte stämmer även om jag mycket väl vet att det gör det, men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle sluta som det gjorde. Men hur som helst så måste jag ju ta mig igenom det, och jag vet inte var på vägen jag är idag. Men jag har inget val och jag kan inte påverka det som hände utan jag försöker hela tiden tänka framåt framåt och tiden går ju faktiskt. Men ibland slås man av "känslan" och alla frågetecken kommer tillbaka.... även om det inte spelar någon som helst roll. Acceptera är det som gäller. Jag ska bli starkare, jag ska växa som person, jag ska inte låta någon trampa på mig eller bryta ner mig. Jag utvecklas varje dag som det är nu och jag vet att det som inte dödar det härdar... men ibland kan jag verkligen känna sorg över hur många ärr jag har inom mig. och att de fortsätter att komma. Jag är inte som jag var förrut. På gott och ont. Någon gång i framtiden ska just den biten som saknas eller är trasig falla på plats igen. Jag ger inte upp men jag bråttas med många "varför". Kanske behöver jag det här vakumet mer än vad jag själv kan inse? Jag som tror på ödet borde ju tänka att det är en mening med allt som sker. För det är det ju. Med den tanken går jag och lägger mig ikväll....

2 kommentarer:

Josie1 sa...

Miss indipendent =)

Josefin sa...

Vissa saker kan man inte påverka, på gott och ont. Befriande på något sätt att veta att det enda man kan göra är att acceptera.

DU är stark min vän, framförallt för att du vågar erkänna att det inte alltid är så lätt...

Hopp och kärlek från din vän!